Internet har funnits ett bra tag. Mycket av den teknik som gör internet möjligt också. Men i takt med att hemsidor blivit mer komplexa, och tekniken gått framåt har det blivit dags för en ny version – protokollet HTTP2. Jörgen har tittat på vad det innebär. Idag blir det teknik för hela slanten!
Mycket nöje!
HTTP. En förkortning du antagligen ser flera gånger varje dag utan att tänka på det. HTTP står för Hypertext Transfer Protocol och är ett av flera protokoll som används på internet för att datorer ska kunna kommunicera med varandra. För e-post och filöverföring används andra protokoll men för hemsidor är det HTTP som gäller. Begreppet hypertext dök först upp 1963 även om tankar på arkiv med sammanlänkade och systematiserade texter fanns redan på H.G. Wells tid. Men det var först när internet och “World Wide Web” exploderade som succén var ett faktum. 1995 kom första versionen av HTTP-protokollet, version 0.9. Sedan gick det snabbt, 1996 kom version 1.0 och 1997 kom version 1.1. Sedan dess har det inte kommit någon ny version, men snart är väntan äntligen över. Arbetet med att ta fram en standard för version 2 är på väg att slutföras och specifikationen kommer snart att publiceras, för att då bli officiell.
Nedan visas exempel på den headerinformation som skickas när en webbläsare hämtar https://www.binero.se/. Första stycket är den information som webbläsaren skickar, den vill hämta huvudsidan, /, på www.binero.se och vill använda protokollet HTTP 1.1. Nästa stycke är serverns svar, den bekräftar att sidan som efterfrågas existerar och att HTTP 1.1 kommer att användas som protokoll. Först där efter skickas själva sidan.
Även om förändringar i HTTP 1.1 har gjorts har protokollet inte riktigt hängt med i den utveckling som skett de senaste 18 åren. Jämför till exempel aftonbladet.se från 1997 med dagens version. Det är numera inte ovanligt att ett besök på en hemsida gör att över hundra filer behöver hämtas hem från olika servrar. Ofta är det små filer och där är HTTP 1.1 ett problem. Med HTTP 1.1 skapas en ny anslutning för varje fil som ska hämtas. Då servern inte vet hur snabb förbindelsen till besökarens dator är skickar den först data i en långsam takt, för att sedan öka. Detta görs för varje ny anslutning och resultatet blir en mängd små filer som hinner skickas klart innan hastigheten ökar. Att det öppnas en anslutning per fil skapar också andra problem, webbläsaren försöker begränsa antalet anslutningar den håller öppna men en stor mängd öppna anslutningar kan orsaka problem både för besökarens dator och för webbservern.
I HTTP2 har man löst detta problem på flera sätt. Flera filer kan skickas i samma anslutning, det gör att anslutningen hinner få upp farten när den skickar data. Dessutom har HTTP2 stöd för “server push” som innebär att webbservern inte behöver vänta på att webbläsaren ska efterfråga filer utan själv kan börja skicka dem. Detta är riktigt användbart för hemsidor där webbläsaren nu först måste hämta HTML-koden och analysera den, för att först därefter begära att få de bilder och andra filer som anropas av HTML-koden. Med HTTP2 är dataöverföringen mer komprimerad, vilket ytterligare bidrar till högre hastighet.
Även säkerheten blir ett snäpp bättre i HTTP2. Webbservrar måste ha stöd för kryptering, även om den inte behöver användas. Det är dock sannolikt att en del webbläsare med HTTP2 kommer att kräva kryptering. Just nu kräver de versioner av Chrome och Firefox som har stöd för HTTP2 att kryptering används men detta kan komma att ändras i framtiden.
På Binero tycker vi om att testa nya saker och vill se vad HTTP2 går för. Vi har därför satt upp en testserver på adressen https://http2blogg.binero.se/. Servern har även stöd för HTTP 1.1, den går därför även att besöka med en vanlig webbläsare som inte har HTTP2-stöd. På den bloggen berättar vi om hur vi satte upp vår testserver och gräver ner oss i de tekniska detaljerna.
Du kan redan nu testa att surfa med HTTP2. Om du föredrar Google Chrome som webbläsare kan du testa Chrome Canary. Detta är en version av Google Chrome som ligger steget före de vanliga versionerna, här hittar du de funktioner som i framtiden kommer att hittas i vanliga Google Chrome. Chrome Canary går att installera på samma dator som Chrome.
Men hur ska du då veta att det är HTTP2 du testar? Vår testserver, liksom många andra webbservrar som använder HTTP2, är ju bakåtkompatibel så att även HTTP 1.1 fungerar. Lösningen är tillägget “SPDY indicator“. När du installerat detta tillägg i Chrome Canary kommer du att se en liten blå blixt höger om adressen då HTTP2 används. SPDY är ett protokoll som Google utvecklat och som ligger till grund för HTTP2-protokollet.
Använder du Firefox är det ännu enklare. Från version 34 finns stöd för HTTP2. Vill du se om du använder HTTP2 installerar du tillägget “SPDY indicator 2.2“. Även här ser du en blå blixt om HTTP2 används. Även Microsoft är med i matchen men där måste du använda testversionen av Windows 10 för att få Internet Explorer med stöd för HTTP2.
För HTTP2 har äventyret bara börjat. Vi på Binero kommer att följa utvecklingen och fortsätta blogga om de stora händelserna. Även på bloggen på vår testserver kan du räkna med att det kommer en och annan bloggpost av mer teknisk natur om HTTP2s utveckling.
Har du frågor eller synpunkter? Kommentera gärna nedan!